Rainer maria rilke dikter på svenska
Rainer Maria Rilke tillhör på något sätt de evigt unga. Jag tänker det när jag efter läsningen av den under vintern utkomna Valda dikter plockar fram mitt exemplar av Duinoelegierna i Erik Lindegrens tolkning. Elegierna inköptes av mig sensommaren Jag minns tydligt vilket intryck de gjorde på mig. Och hur jag kände ett akut behov av att tillägna mig dikterna på tyska, turligt nog tryckta jämsides med Lindegrens svenska tolkningar.
Måhända låter det något kokett, men jag kan faktiskt säga att det var Rilke som lärde mig tyska jag läste franska och spanska på gymnasiet. Så upplever jag mig märkligt nog som del av det evigt unga när jag nu, 41 år senare, tar del av Malte Perssons utomordentliga tolkningar i den behändiga volym som Ellerströms gett ut. Denna gång finns visserligen inte något exempel från Duinoelegierna med — det är en brist som Persson själv i en not antyder ett visst beklagande över.
Men det urval som presenteras ger ändå ett slags poetiskt porträtt i helfigur av diktaren.
Lyrik: Valda dikter
Även nu finns de tyska originalen med i boken. En stor eloge för detta. För motställningen av original och översättning ger ju syn för sägen beträffande det problematiska, och i viss mening omöjliga, med att överföra poesi från ett språk till ett annat. Malte Persson beskriver svårigheterna såväl i det informativa efterordet som i kommentarerna till dikterna. Få skalder kan förena lätthet med tyngd — eller djup, om man så vill — som Rilke.
Samtidigt har Persson förvisso gjort ett storverk med dessa tolkningar. Med stark språkkänsla och inte minst noggrannhet i metriken ger han svensk dräkt åt flera av Rilkes mest kända dikter före Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus fyra av Orfeus-sonetterna finns dessutom också med. Det är faktiskt en fröjd att läsa någon som alltjämt har känsla för rim och meter på svenska språket.
Vi faller alla. Även handen här. Wir alle fallen.
Aldrig förr har Rilke låtit så bra på svenska
Diese Hand da fällt. Det är kongenialt och känsligt tolkat. Men givetvis: Den svenska översättningen kan bara peka tillbaka mot skaldens original. Hänvisa till det. Det är som det ska vara. Och verkligen inte så bara. Hur kan någon motstå den rytmen? Man är väl inte gjord av sten. Efter en sådan rad vill man veta allt om prepositioner och kasus och deras samspel i tyska språket.
I Valda dikter möter mig samma förunderliga ordmusik igen. Den evigt unga musiken från den evigt unga dikten. Och få skalder kan förena lätthet med tyngd — eller djup, om man så vill — som Rilke.
Evigt unge Rilke passar den som inte är av sten
Skärpa mina sinnen och mitt medvetande. Få mig att stanna upp. Så att jag kan se invanda ting, bekanta varelser och skapelser på ett nytt sätt.