Musik stora blå
En hoppande delfin mot en fullmåne. Jag borde ha anat oråd redan vid DVD-förpackningen. Men naivt tänkte jag bara: Luc Besson, Jean Reno och dykning - vad kan gå fel? Jacques Jean-Marc Barr och Enzo Jean Reno är dykrivaler sedan barndomen men har sedan länge tappat kontakten med varandra. Tidigt i filmen återförenas de och återupptar sitt rivaliserande och inte ofarliga fridykande, nu som mycket goda vänner.
I samma veva träffar den världsfrånvände Jacques Johana Roseanna Arquette och ljuv musik uppstår, komponerad av Eric Serra.
Det Stora Blå
På sätt och vis hade jag ju rätt i mina förhoppningar. Jean Reno, som är störtskön hela filmen igenom med sin whiskyröst och inte skulle skämmas för sig i en av Sergio Leones hårdare produktioner, bär filmen på sina välformade axlar. Samtidigt visar han upp en sida som jag kanske inte skulle kalla mänsklig, men väl humoristisk. Och dykningen. Jo, nog dyker de alltid. Fridykning till hundra meter och mer är vad som gäller.
Proceduren för detta blir man med tiden tämligen familjär med, eftersom filmen väsentligen handlar om två människor som är väldigt styva på att hålla andan. Det gör förstås inga underverk för dialogen. Och här har vi grunden till filmens problem: dess totala fokus på dyktävlingar. I princip är det inget som skiljer Det stora blå från motorcykelfilmer där man åker motorcykel hela filmen för att det är så tufft med motorcyklar.
Jag är förvisso svag för dykning, och slänger man in lite bilder på en muräna också har man så gott som håvat in mig.
DET STORA BLÅ
Men givet tillräckligt med tid kan man trassla sig ur sin fångsthåv, och Det stora blå är över två och en halv timme lång. Efter ett tag upptäckte jag att den givna fyran nog skulle bli en trea, därtill räddad av Reno och dykbilder. När filmen fortsatte att stampa i de inte speciellt höga vågorna insåg jag mot slutet att även trean satt löst. Visst finns det lite sidohistorier också, men de kapsejsar snarare än hjälper.
Det är svårt att förstå vad Johana egentligen ser i den lätt autistiske Jacques, och hur mycket hon än skriker att hon älskar honom är det svårt att ta det på något större allvar - något Jacques också verkar tycka. Visst, jag fattar att Jacques är gift med havet, eller möjligen en delfin - ständigt dessa delfiner - jag tycker bara att de för filmen välgörande effekterna är små.
Och delfinromantik, är det inte lite väl kitschigt? De delar av filmen som inte är dykning och triangeldrama pojke-flicka-hav är oftast av komisk upplättningsart. Den italienska matronan, de stolliga japanerna och den lomhörda farbrorn är då säkra kort. Lite tafatt implementerat, mycket billigt, men pålitligt.
Det påstås vitt och brett att filmen är vacker. Låt gå för det, även om den inte är hisnande. Men för mig räcker inte det, och jag ska jämföra med några andra vackra filmer. Hero var vansinnigt vacker, men långtråkig.
Stora Blå Kultur
Det tog den inte till några höjder vid slutsummeringen. Crouching Tiger, Hidden Dragon var också vacker, men kombinerade estetiken med en historia jag kunde engagera mig i. När solen står som högst var också bitvis bedövande vacker, men hade inte mycket till rafflande historia. Den klarade sig i stället utmärkt på att vagga in mig i en mjuk kokong där världen gick i behaglig ultrarapid.