Vad är ett myr
Mosse är en våtmark i form av en myr vars vatten nästintill enbart kommer från direkt nederbörd. Det är dessutom mycket surt lågt pH.
Valuta i Malaysia - Ringgit (MYR) - Swedish Nomad
Mossens vegetation är artfattig och ofta risdominerad. Med ordet mosse avser man vanligen torvmark , men i vissa trakter endast en viss typ av torvmark, högmossar. Med mosse i vidsträckt betydelse, det vill säga torvmark, torvmosse eller myr, menar man vanligen en i markytan liggande avlagring som huvudsakligen består av jordarter som bildats av delvis nedbrutna växtdelar som producerats av platsens vegetation och som ansamlats under en lång tid.
Beroende på vilken typ av växtsamhälle som producerat dessa jordarter, betecknas torvmarkerna som kärr eller mossar i inskränkt betydelse, det vill säga högmossar. Kärr lågmossar har bildats av växtformationer, vars fördelning och utveckling framför allt bestäms av växtplatsens allmänna hydrologiska förhållanden det vill säga en angränsande sjös vattenstånd eller grundvattenståndet. En högmosse skapar i viss mån själv sin hydrologi oberoende av vattenståndet.
Fysionomiskt skiljer man på kärr och högmossar genom att endast högmossarna har en tät bottenmatta av vitmossa Sphagnum , som också är den dominerande växttypen i denna vegetation. På kärren dominerar halvgräs till exempel olika starrarter och ängsull. Om det finns en bottenmatta av mossor, består denna aldrig av vitmossor, utan av brunmossor till exempel Amblystegium.
Valuta i Malaysia
Kärr och högmossar får, när de utvecklats länge, helt olika struktur och form. Men eftersom de flesta torvmarker börjat sin utveckling som kärr och först i ett mera framskridet stadium fått karaktären av högmosse, handlar den följande beskrivningen av torvmarkernas allmänna utveckling och byggnad företrädesvis om kärren. Torvbildningarnas lagertjockhet är mycket växlande.
Medeldjupet av södra Sveriges torvmarker är omkring 2 meter, Norrlands omkring 1,5 meter. Ganska ofta påträffas torvlager med ett djup av 5—6 meter, någon enstaka gång ända upp till 10 meter. Vanligtvis ingår då högmossebildningar i lagerföljden. Vissa nordtyska och irländska mossar har upp till 15 meters djup. Högmossar har varit talrikt förekommande i Sverige liksom i övriga delar av nordvästra Europa under hela postglacialtiden.
Dock har de vid och efter den klimatförändring till det kallare , som inträffade ungefär 2 år före vår tid, i hög grad tilltagit i omfång och talrikhet. Vissa delar av Sverige samt än mera det atlantiska klimatområdet, till exempel nordvästra Tyskland, måste genom de väldiga försumpningar som då inträffade ha fått sin landskapliga fysionomi avsevärt förändrad. I Sverige finns högmossar framför allt i de södra och mellersta kalkfattiga skogstrakterna: småländska höglandet, Älvsborgs län, Östergötlands och Närkes skogsbygder, mellersta Sveriges bergslag, Värmland och sydvästra Dalarna.
Däremot är högmossar sällsynta eller saknas fullständigt i Norrland samt i de södra kalkrika provinserna, som södra Skåne, Gotland och Öland. I många fall utgörs högmossarnas bottenlager av forna gungflyn som brett ut sig över de sista resterna av en igenväxande sjö. I andra fall har de tallskogar som en gång klädde flertalet av Sveriges kärr fått en undervegetation av mindre fuktighetsälskande vitmossor, som senare efterträtts av högmossbildande arter.
Torvmarker, såväl kärr som högmossar, kan uppkomma dels genom igenväxning av sjöar sjömossar , dels genom att torvbildning sker på fast mark, som aldrig, eller endast tidvis blir översvämmad slätt-, dal- och platåmossar , dels på sluttningar som översilas av framsipprande grundvatten backmossar, hängmossar. Dessa grupper innefattar en mängd torvmarkstyper som var och en kännetecknas av den ordningsföljd i vilken de torvbildande växtsamhällena på grund av de nämnda faktorernas inverkan har avlöst varandra.
Vanligtvis går utvecklingen från fuktigare stadier till torrare, beroende på att torvbildningen med tiden gör att markytan ligger allt högre i förhållande till vattennivån. I sjömossarna kommer underst i lagerföljden jordarter som är avsatta i öppet vatten till exempel gyttjor och sjötorv och som innehåller rester av vattenväxter, till exempel av Nymphaeacéer , Potamogeton , Phragmites , Scirpus lacustris och Equisetum limosum.
Ovanför dessa kommer kärr- eller gungflybildningar av olika typ, som saknar lämningar av växtarter som hör hemma i det öppna vattnet och i stället har starrester , till exempel [ förtydliga ] vattenklöver Menyanthes trifoliata , Calla palustris och Comarum palustre , översvämningsmarkernas karaktärsväxter. Går man vidare uppåt i lagerföljden så övergår jordarten med tiden i skogstorv med stubbar, grenar, blad och så vidare, underst av lövträd sälg , klibbal , glasbjörk , högre upp av barrträd tall , och ibland gran.
När formlig tallskog uppträder på mossen, innebär detta vanligtvis att den nått sin utvecklings slutpunkt.
Torvytan har nämligen då nått en höjd att torvlagrets tillväxt avstannar, för att de döda växtdelar som produceras där, nu bryts ned nästan fullständigt, precis som på vanlig fast mark. Ovanför skogslagret kan man dock i de flesta mossar träffa på ett torvlager som avsatts under fuktigare förhållanden än det närmast underliggande.
Skillnader mellan mosse, kärr, myr, träsk, göl, damm?
Ett likartat utvecklingsförlopp gäller i huvuddrag också för torvmarkerna av den andra typen. Där saknas dock sjöavlagringar, och kärrtorvarter bildar lagerföljdens bas. De flesta av Norrlands myrar hör till denna grupp.