Geropsykiatrisk vård
Behandlingsformer inom svensk psykiatri har varierat över tid, och har influerats av många olika skolor. Svensk psykiatrisk vård dominerades vid tiden före och under medeltiden framförallt av humoralpatologins sjukdomsuppfattningar och dess rekommenderade behandlingsmetoder. Även om det humoralpatologiska tänkandet kom att upphöra under talet så förblev behandlingsformerna inom svensk psykiatrisk vård desamma långt in på talet, med undantag för ett antal nya influenser från utlandet och för enstaka mer experimentella metoder.
Religionen hade länge ett stort inflytande på den allmänna uppfattningen om psykiatriska sjukdomar och deras uppkomst. De religiösa och humoralpatologiskt inspirerade behandlingsformerna kom under talets slut att överges för Ivan Pavlovs idéer om klassisk betingning och för Sigmund Freuds psykoanalys. Under medeltiden låg det främsta ansvaret för psykiatrisk vård och behandling hos kyrkan, klostren, helgeandshusen och hos enstaka hospital.
Detta ansvar övertogs sedan av de centralhospital som inrättades i Sverige under talet.
Geropsykiatri
I Sverige bedrevs ingen organiserad behandling av sinnessjuka under medeltiden då de fåtal hospital som existerade främst var avsedda för patienter med spetälska. I takt med att medeltiden gick mot sitt slut minskade dock antalet fall av spetälska dramatiskt. Detta innebar att platser lämnades tomma på hospitalen, platser som Gustav Vasa såg till att fylla med andra patienter, däribland de sinnessjuka.
Fram till Gustav Vasas maktövertagande var det den romersk katolska kyrkan som hade det största ansvaret för all form av sjukvård i samhället.
Äldrepsykiatri
Detta innebar att under medeltiden utgjordes de främsta av samhällets botgörare av prästerskapet och av klosterordnarna, vars behandlingar ofta hade religiösa inslag. De religiösa behandlingarna kunde variera i sitt utförande. En enklare form av religiös behandling kunde vara att be tillsammans med en präst, eller åkallandet av ett helgon för beskydd. Sveriges nationalhelgon Sankt Erik var ett särskilt populärt helgon att tillbe vid behandling omkring sekelskiftet Om en mer avancerad behandling ansågs behövas kunde denna bestå av utdrivning av onda krafter med hjälp av exorcism, då användandes av fastbindning, häxdoktorer och krucifix.
Även innan kristnandet av Sverige var religiösa behandlingar av sinnessjuka vanligt förekommande.
Skötare (psykiatri) – Wikipedia
Under medeltiden troddes många av orsakerna till mental ohälsa ha humoralpatologiska orsaker. Inom humoralpatologin hämtad från antikens Grekland var kroppens fyra kardinalvätskor blod, gul galla, svart galla och slem grunden till all sjukdom och hälsa. Människan ansågs må som bäst när kardinalvätskorna var i balans med varandra, och sjukdom såväl fysisk som mental förklarades med en obalans mellan kardinalvätskorna.
Denna syn på mänsklig biologi och sjukdomsorsaker slutade tillämpas på talet men de behandlingsmetoder som användes mot sinnessjukdomar förblev inspirerade av humoralpatologin långt in på talet. Vanliga behandlingsmetoder inom humoralpatologin såväl på medeltiden som senare under talet var åderlåtning , slemlösande medel, svettdrivande medel, laxeringsmedel och kräkmedel, som alla troddes kunna reglera kroppens mängd av kardinalvätskor med hjälp av de utsöndringar de frammanade.
Under medeltiden förekom också en tro på att olika psykiska besvär kunde härledas till olika kroppsdelar. Enligt dåtidens medicinkunniga skulle det gå att bota patienten genom en så kallad motretning, det vill säga genom yttre påverkning av ett annat organ. Detta genomfördes bland annat med hjälp av hudretande medel som till exempel senapsdeg. Även kroppstemperaturen troddes kunna påverka människans mentala tillstånd.
Fallandesjuka epilepsi ansågs vara orsakat av nedkylda senor och ådror som förhindrade den sjukes rörelsemöjligheter. Åderlåtning ansågs vara den mest effektiva metoden för reglering av kroppstemperatur. Ibland kunde även isolering eller specifik kosthållning rekommenderas som medel för att förbättra patientens mentala tillstånd.
Psykiatrisk intensivvårdsavdelning – Wikipedia
I många medeltida medicinböcker omnämns botemedel från naturen som ansågs ha positiv påverkan på sinnessjukdom. Bland de mer vanligt förekommande var vallmofrö , belladonna , fingerborgsblommor , galla från hare, opium och kamfer.
Det vill säga att till exempel leverformade blad troddes kunna hjälpa mot leversjukdomar och bärnsten troddes kunna hjälpa mot gulsot. Även en del experimentella idéer om botemedel och behandling förekom i det medeltida Sverige. Olaus Magnus föreslår i sin bok Historia om de nordiska folken att bland annat epilepsi skall kunna botas genom att ge den sjuke en kluven yttre älg klöv från djurets högra bakben.
Det betonas även att det var viktigt att klöven skulle ha kluvits med yxa och efter mitten av augusti. Denna bestod av två olika vätskeblandningar, den ena av vin och lammblod, och den andra av björngalla och vatten. Många av medeltidens medicinböcker byggde på den danske prästen och läkaren Henrik Harpestrengs verk.