Hur medicinerar man ledgångsreumatism
Standardbehandling vid ledgångsreumatism
Läkemedel mot reumatiska sjukdomar. Reumatiska sjukdomar. Så fort misstankarna om ledgångsreumatism börjar bli tydliga bör en standardbehandling på relativt lång sikt insättas utan fördröjning. Det hot som sjukdomen förorsakar är i allmänhet större än de skador som läkemedelsbehandlingen förorsakar. Samma gäller i fråga om de flesta inflammatoriska reumatiska sjukdomar.
Behandlingens effekt är störst i den tidiga sjukdomsfasen, och då bör man undvika alltför stor försiktighet. I allmänhet är det specialsjukvården som tar beslut om läkemedelsbehandling och till dess uppgift hör också att försäkra sig om att behandlingen är effektiv.
Reumatoid artrit – den vanligaste inflammatoriska reumatiska sjukdomen
Uppföljningen bör ske hos en specialist åtminstone så länge som sjukdomen visar tecken på aktivitet. Också vid fullständig remission bör sjukdomen följas upp av en läkare som är väl insatt i reumatiska sjukdomar. I uppföljningen är det viktigt att kontrollera både behandlingens effekt och säkerhet. Om behandlingen inte har önskad effekt, bör den ändras utan dröjsmål.
Vid nyligen debuterad ledgångsreumatism eftersträvar man remission. Patienten är symptomfri och laboratorievärdena normala. Om remission inte uppnås inom ett halvt år, ska man försöka göra ändringar i behandlingen. Efter att sjukdomen har lugnat ner sig fortsätter man med behandlingen minst ett år. De läkemedel som nämns nedan dämpar inflammationen vid ledgångsreumatism och likartad sjukdom och sjukdomsförloppet saktar ner.
Staphylococcus epidermidis Egenskaper
Ledskador som uppstått i en tidig sjukdomsfas kan till och med rättas till. Det är enbart de biologiska läkemedlens och januskinashämmarnas effekt på reumatisk inflammation som man känner till exakt. Standardbehandling av ledgångsreumatism lönar sig också vid långt fram-skriden sjukdom om sjukdomen ännu anses vara aktiv. Sjukdomens svårighetsgrad och karaktär t.
Metotrexat Trexan®, Metoject® är det läkemedel som vanligtvis väljs i första hand.
Som alternativ till metotrexat används framför allt sulfasalazin Salazopyrin®. Hydroxiklorokin Oxiklorin® används i allmänhet endast som en del av kombinationsbehandling. Cytostatika som i stället för eller som tillägg till metotrexat ofta används vid behandling av ledgångsreumatism är leflunomid Arava® , cyklosporin Sandimmun® och azatioprin Azamun®, Imurel®.
Cyklofosfamid används i allmänhet enbart vid svåra systemiska bindvävssjukdomar. Tillgången på guldbehandling aurotiomalat, Myocrisin® som användes som standardbehandling vid ledgångsreumatism på talet upphör under år Man når ett bättre behandlingsresultat genom att ge flera standardläkemedel mot ledgångsreumatism samtidigt. Oftast försöker man sätta in en sådan kombinationsbehandling redan som förstahandsbe-handling.
Vanligen lägger man dessutom till ett kortisonpreparat som förutom att det lindrar symptomen även i någon mån bromsar sjukdomsförloppet. Många andra kombinationer är också möjliga. Med samtliga biologiska läkemedel rekommenderas metotrexat, men behandling enbart med ett biologiskt läkemedel eller en kombination med cytostatika är också möjligt. Kombinationsbehandling förutsätter noggrann uppföljning, men erfarenheten visar att risken för biverkningar i allmänhet inte ökar.
När sjukdomen lugnar sig kan man ofta avsluta en del av kombinationsbehandlingen. Läkemedel som hämmar tumörnekrosfaktor-alfa TNF- α har i undersökningar under senare år inom gruppen biologiska läkemedel visat sig vara effektiva vid behandling av ledgångsreumatism och av barnreumatism, ankyloserande spondylit, psoriasisartrit m.
I dagens läge finns det också lång erfarenhet av certolizumab pegol Cimzia® och golimumab Simponi®. Biologiska läkemedel ges som injektioner, infliximab intravenöst med 8 veckors intervall, de övriga under huden med några dagars eller 1—4 veckors intervall.